Som jag förutspådde är nu den överdrivna optimismen och "se livet från den ljusa sidan"-attityden som bortblåst. Det är inte det att den inte fortfarande ligger och pyr någonstans i mitt inre men jag nu sitter här i ett grått litet datarum i mitt föräldrarhem och inser att det här är mitt liv så blir jag inte direkt fylld av hopp och excitement (jag slog upp översättningarna till ordet på tyda men de var verkligen inte lika bra). Suckelisuck. Stackars lilla jag.

Låt oss dansa fult. För evigt.