Som sig bör så ska jag nu byta bloggplats till något som känns lite mer sofistikerat och bara så att ni två personer som faktiskt läser mina underbara blogginlägg kan få fortsätta göra det så länkar jag nu till min nya (ganska estetiskt ointressanta) blogg:

 fantastisch.blogg.se

Tackar för denna tiden.

Jag såg att min blogg har en officiell följare så jag kände mig manad att göra min blivande sommarjobbskompis glad eller nåt genom att faktiskt skriva saker med mindre än tre månaders mellanrum (hej hannasvardag.bloggplatsen.se)

Tipsa folk om saker är roligt, för i 9 fall av 10 kommer personen i fråga inte kolla upp det man tipsat om men när man faktiskt gör det så är det en väldigt "givande" känsla. Man har liksom fört vidare något bra även om nån annan har gjort det. Man är ett med universum. Hehe. Så jag tänkte tipsa om något ytterst gott och "givande":

riesen. Denna kraftigt chokladiga kola med världens mest könsstereotypa reklam är faktiskt helt fantastisk och borde ätas av alla!

Jag kan även tipsa om att göra saker i tid. Det lönar sig och man behöver inte skriva långa och dryga blogginlägg för att ytterligare förskjuta det man skulle ha gjort för två veckor sen.

Ni har just lyssnat på Ylvas Söndagstips. DING DING DONG, nu är det dags för Ekot.

Hej Bloggen. Long time, no see, som man säger.

Sitter och dricker svart kaffe medans jag skriver ett manus i ett manusskrivarprogram. Känner mig väldigt artsy, även om the real deal troligen hade suttit vid en typewriter och klickat sig fram genom dramats fantastiska värld...

För er som inte har fattat det här med att tjuvlyssna på folk så vill jag verkligen slå ett slag för denna något intergritetskränkande aktivitet. Det kan liva upp vilken tråkig väntan som helst. T.ex när jag satt och väntade på bussen och åt en korv så satte jag mig brevid två 28-åringar där en utav dem hade försökt få sin sambos mamma att hjälpa till med flyttstädningen eftersom det var så jävla dyrt med privata städfirmor. "Ja", tänkte jag," det mest effektiva kanske vore att städa själv?" Detta är såklart nackdelen om man är så smart som jag när man lyssnar på diverse samtal. I minst 7 av 10 fall vill man flika in en kommentar av något slag, men det passar ju sig inte riktigt.  

Paris hade varit helt okej nu. Det, studenten eller att min EE bara ploppade fram vore mycket trevligt. Hör du det, Tomten?

Time is contagious and everybody's getting old

-Coconut Skins-Damien Rice

Dagen har spenderats med att göra följande:

-vakna i soffan med en vaken Carro i den andra soffan

-äta pasta &ost

-måla naglarna gula (gorgeous, alla borde ha ett gult nagellack om jag får leka modebloggare för en stund)

-spela & sjunga oerhört högljutt eftersom huset för den helgen är MITT

-få en liten reunion med Damien Rice

-få panik på videokameran som inte vill spela in mig när jag sjunger så fint

-måla läpparna röda (först klarröda, sen mörkröda)

-prata med både mormor och farmor (duktigt barnbarn)

Det gick alltså inte fantastiskt med plugget men trots detta är läget ganska harmoniskt på 5:an. Funderar på meningen med livet, upprörs över sekter och sånt.

Som jag förutspådde är nu den överdrivna optimismen och "se livet från den ljusa sidan"-attityden som bortblåst. Det är inte det att den inte fortfarande ligger och pyr någonstans i mitt inre men jag nu sitter här i ett grått litet datarum i mitt föräldrarhem och inser att det här är mitt liv så blir jag inte direkt fylld av hopp och excitement (jag slog upp översättningarna till ordet på tyda men de var verkligen inte lika bra). Suckelisuck. Stackars lilla jag.

Låt oss dansa fult. För evigt.

Åh, lycka, glädje, skönhet. Jag har blivit injicerad en överdos av optimism. I'm telling you, det är galet. Allting är fint och vackert och allmänt underbart i min värld just nu. Jag tror att min glädje till stor del beror på en viss film jag just var och såg med en viss skådespelerska. Filmen var Julie&Julia och skådespelerskan var självklart Meryl Streep. Handlingen är kort och gott två parallella berättelser om Julia Child (Meryl Streep) som lever med sin make i Paris under 40-50-talet. Hon bestämmer sig för att gå en kockkurs och senare skriva en kokbok. Den andra storyn följer Julie Powell som bor i New York under 2000-talet med sin make. Hon bestämmer sig för att under ett år laga alla recept som i Julia Childs berömda bok "Mastering the Art of French Cooking" och dokumentera sina upplevelser genom en blogg. Julie idoliserar Julia och blir något besatt av henne (jag kan inte alls relatera till det. alls) Filmen är en tribute till kärlek och mat och allt som är vackert (även om dess målgrupp är typ medelålderskvinnor som alla drömmer om att flytta till Frankrike). Jag är såklart väldigt subjektiv, men vem är inte det liksom?

Irriterande små livscoacher säger alltid att det är mycket lättare att vara positiv och att det skulle göra ens liv lättare och oftast så tycker jag att de små livscoacherna med deras små fans borde sluta vara så falska och bara inse att livet inte är roligt och fantastiskt hela tiden, men just nu håller jag lite med dom. Varför aktivt välja att vara negativ och cynisk när man faktiskt kan se positivt på det hela? För att min blir en irriterande liten "livsnjutare". Ja, kanske det, men bara man mår bra av det så är det väl helt fantastiskt. Som ni märker så borde jag fylla 54 nästa år men så är ju icke fallet.

Jag kommer definitivt att hata det här inlägget om sisådär en vecka men just nu gör det ingenting.

SE JULIE&JULIA OCH BLI SJÄLVA IRRITERANDE OPTIMISTER :)

ps. igår satt jag och lipade över två barn i Zimbabwe som hade förlorat både sina föräldrar i AIDS och hade nu ingen som tog hand om dem och det måste  göras något  åt det såklart, men jag tror fortfarande att folk behöver en positiv livssyn för att kunna göra det. ds.

Jag gillar saker som går snabbt att läsa. Därför tänkte jag göra en gilla/inte gilla-lista, eftersom listor är så fruktansvärt poppis nuförtiden (eller var det för några år sen)

Gillar:

- Sminka mig på bussen.

- Lyssna på folks konversationer på bussen (beware)

- Färgen vinröd (även rödvin, hehe)

- Skriva roliga små kommentarer inom parantes (like so)

- Svamp (passande såhär vid höst...)

-Strumpbyxor (tack för att ni typ smeker mina ben med er mjukhet)

- Pannkakor till lunch när man är aningen bakfull.

Ogillar:

- Att man måste borsta tänderna för att inte lukta apa (jag får alltid tandkräm på mina mestadels svarta kläder...)

- Människor som nästan visar sina bröst men försöker låtsas att linnet bara ser ut så. 

- Tungor. Hångel. Ewh.

- Att min kreativitet är limiterad till såna här listor just nu.

- Strumpbyxor som går sönder (jämt & ständigt)

Tack för mig.

Har länge tänkt på att sätta ihop ett album om mitt liv, för att få det att framstå som mycket mer händelsefyllt och intressant än vad det egentligen är, men jag vet ju själv att jag aldrig kommer att göra. En gång har jag faktistkt gjort ett litet album och det tog mig många kvällar, mycket klister och allmän frustration. MEN,tack vare detta fantastiska samhälle vi lever i där folk alltid ska effektivisera allt så har fotoboken skapats. Det är ett sjukt smidigt sätt att dokumentera sitt liv, eller vad man nu gör. Jag tror själv att det är en ganska ypperlig present till mami & papi på deras bröllopsdag för att visa deras vackra som barn, plus att man slipper fula limfläckar (jag är inte så smidig med mitt lilla limstift) Fujidirekt har kommit på detta mycket fiffiga idé och om ni (bloggare, folk utan blogg existerar ju inte) är sugna på en egen liten personalized fotobok, gå in på http://www.fujidirekt.se/blogga/.

Do it now, don't regret it later. (för att twista upp TopShops rea-slogan lite )