Som jag förutspådde är nu den överdrivna optimismen och "se livet från den ljusa sidan"-attityden som bortblåst. Det är inte det att den inte fortfarande ligger och pyr någonstans i mitt inre men jag nu sitter här i ett grått litet datarum i mitt föräldrarhem och inser att det här är mitt liv så blir jag inte direkt fylld av hopp och excitement (jag slog upp översättningarna till ordet på tyda men de var verkligen inte lika bra). Suckelisuck. Stackars lilla jag.

Låt oss dansa fult. För evigt.

Åh, lycka, glädje, skönhet. Jag har blivit injicerad en överdos av optimism. I'm telling you, det är galet. Allting är fint och vackert och allmänt underbart i min värld just nu. Jag tror att min glädje till stor del beror på en viss film jag just var och såg med en viss skådespelerska. Filmen var Julie&Julia och skådespelerskan var självklart Meryl Streep. Handlingen är kort och gott två parallella berättelser om Julia Child (Meryl Streep) som lever med sin make i Paris under 40-50-talet. Hon bestämmer sig för att gå en kockkurs och senare skriva en kokbok. Den andra storyn följer Julie Powell som bor i New York under 2000-talet med sin make. Hon bestämmer sig för att under ett år laga alla recept som i Julia Childs berömda bok "Mastering the Art of French Cooking" och dokumentera sina upplevelser genom en blogg. Julie idoliserar Julia och blir något besatt av henne (jag kan inte alls relatera till det. alls) Filmen är en tribute till kärlek och mat och allt som är vackert (även om dess målgrupp är typ medelålderskvinnor som alla drömmer om att flytta till Frankrike). Jag är såklart väldigt subjektiv, men vem är inte det liksom?

Irriterande små livscoacher säger alltid att det är mycket lättare att vara positiv och att det skulle göra ens liv lättare och oftast så tycker jag att de små livscoacherna med deras små fans borde sluta vara så falska och bara inse att livet inte är roligt och fantastiskt hela tiden, men just nu håller jag lite med dom. Varför aktivt välja att vara negativ och cynisk när man faktiskt kan se positivt på det hela? För att min blir en irriterande liten "livsnjutare". Ja, kanske det, men bara man mår bra av det så är det väl helt fantastiskt. Som ni märker så borde jag fylla 54 nästa år men så är ju icke fallet.

Jag kommer definitivt att hata det här inlägget om sisådär en vecka men just nu gör det ingenting.

SE JULIE&JULIA OCH BLI SJÄLVA IRRITERANDE OPTIMISTER :)

ps. igår satt jag och lipade över två barn i Zimbabwe som hade förlorat både sina föräldrar i AIDS och hade nu ingen som tog hand om dem och det måste  göras något  åt det såklart, men jag tror fortfarande att folk behöver en positiv livssyn för att kunna göra det. ds.

Jag gillar saker som går snabbt att läsa. Därför tänkte jag göra en gilla/inte gilla-lista, eftersom listor är så fruktansvärt poppis nuförtiden (eller var det för några år sen)

Gillar:

- Sminka mig på bussen.

- Lyssna på folks konversationer på bussen (beware)

- Färgen vinröd (även rödvin, hehe)

- Skriva roliga små kommentarer inom parantes (like so)

- Svamp (passande såhär vid höst...)

-Strumpbyxor (tack för att ni typ smeker mina ben med er mjukhet)

- Pannkakor till lunch när man är aningen bakfull.

Ogillar:

- Att man måste borsta tänderna för att inte lukta apa (jag får alltid tandkräm på mina mestadels svarta kläder...)

- Människor som nästan visar sina bröst men försöker låtsas att linnet bara ser ut så. 

- Tungor. Hångel. Ewh.

- Att min kreativitet är limiterad till såna här listor just nu.

- Strumpbyxor som går sönder (jämt & ständigt)

Tack för mig.

Har länge tänkt på att sätta ihop ett album om mitt liv, för att få det att framstå som mycket mer händelsefyllt och intressant än vad det egentligen är, men jag vet ju själv att jag aldrig kommer att göra. En gång har jag faktistkt gjort ett litet album och det tog mig många kvällar, mycket klister och allmän frustration. MEN,tack vare detta fantastiska samhälle vi lever i där folk alltid ska effektivisera allt så har fotoboken skapats. Det är ett sjukt smidigt sätt att dokumentera sitt liv, eller vad man nu gör. Jag tror själv att det är en ganska ypperlig present till mami & papi på deras bröllopsdag för att visa deras vackra som barn, plus att man slipper fula limfläckar (jag är inte så smidig med mitt lilla limstift) Fujidirekt har kommit på detta mycket fiffiga idé och om ni (bloggare, folk utan blogg existerar ju inte) är sugna på en egen liten personalized fotobok, gå in på http://www.fujidirekt.se/blogga/.

Do it now, don't regret it later. (för att twista upp TopShops rea-slogan lite )

Fanns det inte ett tv-program som hette så? Eller var det Söndagsafton? Nej, Söndagsöppet var det ju. Det är så skönt att komma på sånt direkt. Annars ligger och gnager som en liten råtta inom en. Bästa liknelsen någonsin. Jag är nästa Edith Södergran (fast utan tbc) Jag låg och tänkte på en serie igår som gick för några år sen på antingen tv3 eller tv4 som handlade om en familj som bodde i USA (det säger så mycket nowadays) och pappan som hade rött hår ägde en irländsk pub tillsammans med sin bror som hade mörkt hår och sin pappa. Dottern i familjen var skitirriterande, lite småtjock och hade också rött hår. Det fanns även en lillebror som jag inte kommer ihåg utseendet på. Om nån vet vad den här serien please notify me genom en kommentar eller nåt. Ta bort råttan som gnager inom mig. Hehe.

Eftersom gårdagen var ett monumentalt misslyckande när det kommer till pluggande så ska jag idag koppla ur mitt internet så att jag inte kan göra följande:

- spendera tid på att titta upp folks politiska status på facebook.

- titta på youtube-klipp med otaliga skådespelare

- drömma mig bort till en dyr lägenhet i Paris

- läsa lite halvroliga citat

- blogga (dock det mest produktiva av alla alternativen)

- titta på film (men om ni vill göra det är www.watch-movies-links.net en helt fantastisk sida)

- slösa pengar på att faktiskt köpa filmer

Jag laddar upp med äppelkaka och mjölk.

Kvinnan som har hållit mig vaken hela natten. Here we go again.

Jag vill verkligen bara flytta till Paris. Det borde inte vara så svårt. Jag vet att jag måste ta tag i allting nu för att senare kunna flytta dit men det är så mycket trevligare att drömma sig bort. Jag hoppas att äppelpaj kan göra mig smalare och mindre drömmande. Realism är ju alltid uppskattat och så. Ge mig en trevlig terapeut att prata med (helst kvinna ca 50 år)

Jag hoppas att detta inte blir en jobbig och deprimerad blogg. Jag stör mig så mycket på såna.

Jag tackar SVT Play för Skavlan, särskilt intervjun med Melody Gardot. Vacker jazzsångerska med en ovanligt inspirerande historia, och sånt brukar inte imponera på mig men look her up.

Det är en helt fantastisk höstdag. Mulet, röd-brunt, regnigt.

Det finns sjukt många irriterande människor men troligen så finns det lika många sjukt trevliga människor. Borde nog inte vara så cynisk (Ett vilken-singeltyp-är-du-test stämde in sjukt väl på mig när det beskrev den cyniska singeltypen och jag borde nog släppa cynisismen. Det är inte så coolt)

Det skulle vara så coolt att kunna mycket mycket om författare, men tyvärr är jag nog doomed att vara något av en film-människa.

Jag känner ett behov av att typ analysera varje inlägg som jag gör, men det är ju ganska ointressant. Borde spara min fantastiska analytiska förmåga till Dvärgen, Disgrace, Lenin-skrifter och annat.